Alla stickmaskiner har sina bra och dåliga sidor

Huvudbädden är uppmonterad

Huvudbädden är uppmonterad

Idag har jag packat ner min Silver Reed 580 med resårbädd och fått upp Brothern. Jag nöjde mig med huvudbädden så länge. Det finns en hel del att lära sig så en sak i taget är bättre.

Men….alla stickmaskiner har sina sidor. Jag hade glömt hur tungt det är att dra släden på en brothermaskin när man stickar framförallt flerfärgsmönster. Jag hade också förträngt hur skramligt det är med bandet som sköter mönstringen. Mönsterstickning med två färger känns som ett gympass och jag kan klart säga att min stackars axel och nacke inte klarar av en tröja med den här maskinen än. Jag börjar tveka om jag verkligen ska sälja min Silver Reed 580? Ska jag behålla den och sälja min andra elektroniska Silver Reed 500 (som äntligen har fått en egen sladd från England). Någon maskin måste gå. Jag kan inte ha fyra stycken standardmaskiner! Jag har inte plats för alla. Tål att fundera på.

Annars är jag nöjd med Brothern. Den är i mycket bra skick. Som ny faktiskt, speciellt med ny tryckstång. Databoxen fungerar perfekt och är nog inte så svår att förstå sig på, iallafall inte när det bara gäller att få till mönstringen. Designdelen känns som lite mer komplicerad. En stor fördel med Brother är att man slipper femitelva små pinaler som ska placeras ut och inte tappas bort. N1-kammar, garnseparerare mm.

En sak förstår jag inte. Hur ska spetssläden sitta? Jag har verkligen försökt begripa hur den ska sitta, vilka spår den ska löpa i, men inget jag provar fungerar. Kan någon Brotherägare förklara vore jag mycket tacksam.